”Där och då blir omvärlden smal, svartvit och ljudlös.”

Klockan är 15.06 den 7 april, 2017. Det är skön och avslappnad ”fredagsfeeling” på kontoret på Sveavägen 20. Plötsligt plingar det till i min mobil. Det är en notis från Svenska Dagbladet om att en lastbil har kört in i Åhlénshuset i Stockholm city och kört över en massa människor. Båda mina tonårsbarn har planerat att samma dag ta tunnelbanan från Mörby Centrum in till stan efter skolan. Påsklovet har precis börjat denna fredagseftermiddag. Jag skickar direkt iväg ett sms till dem; ”Åk inte in till stan – en lastbil har kört in i en folkmassa vid Åhléns!”.

Min då 14-åriga dotter messar snabbt tillbaka: ”Oj – jag är inne i stan”.

Panikartat svarar jag; ”Kom till mitt jobb”. ”Jag vill inte att du är på gatorna”. ”Åk inte tunnelbana”.

Min dotter svarar: ”Vi är inlåsta på Åhléns Drottninggatan”.

Där och då blir omvärlden smal, svartvit och ljudlös. Min hjärna skenar. Jag måste ta mig dit och få ut henne!

Efter något som känns som en evighet kommer ett nytt sms. ”Jag skojade bara, hihi, jag är i Täby centrum”.

Känsla: osannolik lättnad. Var jag arg på min dotter? Knappast, bara enormt tacksam att hon bara hade skämtat med mig. Hon hade ju inte fattat allvaret utan var 100% min lilla fjortis.

Fredagen den 7 april, 2017, är en dag som vi på Grant Thornton´s Stockholms-kontor, tillsammans med många andra svenskar, kommer att minnas. Vi som var på plats såg panikslagna människor som sprang på Sveavägen och Malmskillnadsgatan. Det var tungt beväpnade poliser överallt. Stora delar av city och kvarteren runt vårt kontor var avspärrat. Vi tog in många rädda medmänniskor på kontoret under eftermiddagen och kvällen för att ge dem skydd, bland annat en väldigt uppskakad skolklass som var på studiebesök i en fastighet på just Drottninggatan. De kom ut från fastigheten efter attentatet och såg påkörda och skadade människor.

”Alla hjälptes åt efter förmåga.”

Vi i ledningen drog igång krishanteringen, vi måste säkerställa var alla våra medarbetare befann sig. Ett 50-tal var på kontorets skidresa i Vemdalen, puh, dem kunde vi pricka av direkt. De medarbetare som var ute hos kund hjälptes vi – chefer och administratörer – åt att få tag i på telefon för att säkerställa att de var ok. Ingen visste ju om lastbilen bara var det första attentatet och om det skulle komma fler. Tunnelbanan och tågtrafiken stängdes av. Senare på kvällen började lämmeltågen med folk som gick hemåt på gator och broar över hela stan. Mina sociala medier översvämmades av meddelanden där människor bad om hjälp att hämta barn på dagis, erbjöd sin hjälp med hämtningar och skjutsningar. Alla hjälptes åt efter förmåga. Detta var också min första stora utmaning som nybliven kontorschef. Jag kände mig inte bara som mina barns mamma denna fruktansvärda fredag, utan som mamma och ansvarig för alla på kontoret. Vid åttatiden på kvällen när alla hade lämnat kontoret kände jag att jag också kunde gå hem så jag började gå norrut mot Norrtäljevägen innan jag blev upphämtad av min man strax norr om Roslagstull.

Förra sommaren, 2018, visade människor återigen omtanke och handlingskraft tillsammans när stora skogsbränder rasade runt om i Sverige. Totalt brann 25 000 hektar skog och 7 000 räddningsinsatser genomfördes i svårtillgänglig terrängmark. Räddningstjänsterna bad om hjälp och fick i många fall stöd både från nationellt och internationellt håll.

”Hur mycket vi behöver öppenhet och tillit för att bli vårt bästa jag.”

Händelserna den 7 april, 2017 och förra sommaren har gett mig tankeställare om hur mycket vi behöver öppenhet och tillit för att bli vårt bästa jag. Hur otroligt viktigt det är att hjälpa varandra. Dessa två extrema händelser är exempel på när vi människor spontant och självklart både efterfrågar och erbjuder varandra hjälp. Det är exempel på kraften vi kan skapa ihop och hur mycket vi kan åstadkomma när vi jobbar tillsammans, lyssnar in och stöttar varandra.

Det magiska i att när vi ber om hjälp upptäcka alla som vill hjälpa

I vardagen, utan extrema händelser, är vi människor inte lika bra på att efterfråga och erbjuda varandra hjälp. Kanske tvekar vi på grund av rädsla att visa oss sårbara och osäkra. Tvekar för att vi inte vill uppfattas som att vi inte har koll. Varför gör vi så? Jag är övertygad om att en långsiktigt framgångsrik organisation inte handlar om ett gäng individuella stjärnor. Istället handlar det om en kultur där vi tränar vår relationskompetens och hjälper varandra att lyckas och utvecklas. Och det magiska är att när vi lär oss att be om hjälp så kommer vi att upptäcka alla människor runtom oss som vill hjälpa. När vi får hjälpen vi behöver avtar stress. Vi människor får lyckokänslor efter att ha hjälpt någon. Forskning från Harvard Business School visar ett starkt samband mellan lyckokänslor, kreativitet och innovation – själva motorn för långsiktig framgång. När vi hjälper varandra gör vi alltså oss mer framgångsrika.

Så nästa gång du ber om hjälp är du inte svag. Istället ökar du både din och vännens/partnerns/kollegans/teamets/företagets möjligheter till välmående och lycka och därmed fortsatt framgång. Och nästa gång du hjälper någon gynnar du både personen du hjälper och dig själv.

Vem vill inte bidra till ökad lycka för sig själv och andra, och hållbar framgång tillsammans?

Let’s change the Game!

Monika Wannholm, delägare och kontorschef på Grant Thornton, medlem i WizWomen

#wizwomen #wizwomenstories #ledarskap #tillsammansärvistarka #letschangethegame #sommarprat #sommarpratare #grantthornton